I'm the IRON MAN

Sitter nu på bussen. Denna gång exkluderat så är det tre resor till Skövde kvar på framtidsschemat. Sitter här lite förstrött i lite nya kläder och spekulerar än en gång kring om det verkligen kan vara så lite kvar att genomlida. Innan det liksom börjar på riktigt igen. Allt vad allting heter så att säga. Iron Man går på bussen, delen av filmen där han precis fått sin dräkt och gör kebab av de taskiga nissarna med sin dödsbetingade eldkastare. Iron Man får mig även att tänka på första gången jag spelade Guitar Hero, när vi i NordicGamers bås på Dreamhack lät folk spela tills de tröttnade. Och vi tröttnade på låten Iron Man. Den skulle vartenda jäkel spela. Om och om igen. Till slut fick vi bannlysa låten, och fokusera på lite andra låtar som exempelvis More Than A Feeling som var helt fantastiskt rolig att plira fram med den plastiga plastlåtsasgitarren.

Minnen. Ah... Tog idag en fika med en gammal klasskompis. Gammal som i att det känns som ganska många årstider man gick i gymnasiet. Man blev stundom nostalgisk och stundom så kändes livet då extremt avlägset. Känner så här lite sporadiskt att den eran i livet inte var min favorit. Jag gillar mer vad som är på gång nu. Det känns alive på något sätt. Lite som om the cake is not a lie after all-alive på något sätt.

På torsdag drar vi ut på slutövningen. Slutövningen. Slut... sluut?!?! Går helt enkelt inte riktigt att greppa, samtidigt som det är klarare än självaste luften. Det är dags att påbörja det riktiga livet igen. Med ny kropp och nytt sinne kasta sig ut i den glupska värld som kallas för världen. Jag tror jag är redo. Har till och med en ny tshirt på mig nu. Den är fin.

Nu är det någon röd bubbla med lite glas och blått inuti på filmen så får väl kolla där lite. Tills vidare.