Alter Ego

Är det inte lustigt? Man lever sitt liv på samma sätt som alltid. År ut, år in, i runda slängar 19 och ett halvt jordsnurr. Visst, man utvecklas, lär sig cykla, gå, springa och stå.

Så händer något. Man får ett annat begrepp gällande tiden. Allting svajar och världen vrids nittio grader på en sekund. Det är samma värld, men någonting är annorlunda.

Kanske en insikt? Kanske ett möte som får en att inse? Kanske flera insikter som förstås till fullo efter ett möte?

Livet är, om det nu går ihop, ett skört garnnystan. Målet med livet är att nysta upp tråden, och ju mer tråd man dratt fram desto mer minnen har man. För att ta sig framåt och må så bra man bara kan bör man hålla sig på en lagom nivå. Man får inte dra för löst, för då får man aldrig fram tråden och den luddar sig. Man får inte heller ta i för hårt, för då går tråden av och om man hittar samma trådbit som man ursprungligen drog i kan man inte vara säker på.

Jag har nog alltid dragit lite väl löst, sen hände något och jag fick mersmak. Drog jag av tråden? Vad händer med mig nu? Dessvärre är det inte upp till mig. Frågan är vems trådar jag drog hårdast i.

Man kan väl säga att samtidigt som jag definitivt inte gjort exakt vad jag borde så har jag lärt mig både en och flera saker jag velat veta innan jag drog av tråden, för då hade jag kunnat hålla mig på den nivån. Fast samtidigt... Hade jag någonsin lärt mig om jag inte tagit i för hårt?

Mitt liv är bra. Jag har en underbar familj som alltid stöttar mig i vått och torrt, och även om vi ibland käbblar så är det ett riktigt, riktigt bra liv. Det är nog därför jag är så ivrig. Jag vill så gärna dela med mig av den insikten till alla jag bryr mig om, ge de jag bryr mig om som inte haft det lika lätt en del av de delar som är så perfekta i mitt liv.

Just nu. I detta ögonblick, och ett antal ögonblick tillbaka, så känner jag mig för första gången riktigt mänsklig. Jag ber att det inte är för sent.