Definiera frihet, min vän

Så var det söndag igen, officiellt dagen då man åker till Skövde och får vänta till nästa fredag för att åka därifrån igen. Det är alltid med lite splittrade känslor man åker dit, dock är det inte alls lika tråkigt att åka dit nuförtiden. Inte bara för att man faktiskt kan se ljuset i slutet av tunneln nu, utan det har liksom helt enkelt blivit rutin. Rutiner gör livet enklare. Roligare, bättre? Vågar jag ej spekulera i men helt klart går det lite smidigare.

Det är trots allt inte så mycket kvar nu. Nästa helg kommer man hem, hjälper älskade brorsan att flytta, varefter man på söndagen åker tillbaka. Men då blir det inte riktigt lika mysigt, för vi kommer ligga i skogen i två veckor i sträck, och ligger alltså inne två helger i rad. Det blir långa veckor. Men, sen kommer man hem en helg igen, eller kanske två? Varefter vi tappert drar ut på den stora slutövningen med tillika två helgtjänster igen. Sen är det över. Eller nästan, lite vård och skit några få veckor, men det är ungefär som att oberoende vad man gör på fredagar så är det bara dagen man åker hem på, varken mer eller mindre. Sen är ju torsdagar alltid veckans jobbigaste dag, mer eller mindre, men just eftersom torsdagen inte benämns torsdag utan "Dagen innan fredag, som är dagen man åker hem på", så blir det ack så mycket lättare.

Sen är det som sagt över. Över? Början på något nytt? På resten av livet? Början på slutet? Total frihet? Frihet, vad innebär det egentligen förutom att inte behöva sova i Skövde på vardagarna?

Det är lite av ett dilemma faktiskt. Jag vill inget hellre än att komma igång med mitt egna liv nu, att trampa upp ny mark med mina härdade fotsulor och med solen i ryggen beträda livsfarlig mark. Men det kommer en del begränsningar med den "stora friheten". Det börjar krävas en annan form av ansvar igen, en börda som man måste vända till en fördel. Och det absolut hårdaste kravet är att man måste börja på allvar rikta in sig i livet igen. Lumpen är lätt för där har man alltid en uppgift upplagd av någon annan, även om det är viktigt att inom ens egna ramar ta initiativ. Man behöver inte fokusera själv, tänka själv eller ens vilja själv, man följer bara order. Ja, annars får man ju böter, eller extratjänst, eller vad sägs om fängelse i värsta fall. Vad vill jag egentligen ha ut av livet? Vad vill jag ge livet? Jag vill ju utbilda mig till journalist. När? Var? Jag vill ju även bli massör. När? Var? Jag vill finna kärlek och vänskap. När? Var? Och ofantligt mycket mer som bara i princip alla i hela världen förstår sig på. Det är lite knepigt det här med att vara människa. Att inom etikens och moralens gränser tänja på sig själv för att få upp farten och inspirera och motivera såväl sig själv som alla åskådare. Men det lär ge med sig, som vanligt. "Only time can tell" är verkligen ett av världens bästa budskap, för alla andra budskap kan härledas till den obenådeliga sanningen i uttalandet.

När jag sitter på ålderns höst vill jag se mig själv på en ö, möjligtvis i medelhavet. Sittandes i en stol på stranden vid solnedgången rökandes på min pipa jag haft sedan jag fick den av mina barn för länge sedan. Jag sitter där och filosoferar kring livet, möjligtvis lite visare än nu och gläds åt att bara få vara den jag är. Jag är omgiven av en fru jag älskar, barn som suckar bestört när jag lär deras barn alla möjliga hyss och svordomar, resten av familjen och släkten, och så många livserfarenheter att inte ens filosofen i mig vågar spekulera kring om hur mycket jag upplevt.

Carpe diem, satan i helvete, carpe diem.