This is the life

Måndag nu. Återigen. Har hänt några gånger nu. Tänker inte brodera ut exakt antal hur många måndagar jag levt, känns lite överflödigt. Men det börjar bli några stycken. Bara 14 till efter denna och lumpen är över. Det är lite tänkvärt. Inte för att vare sig 14 eller just måndag betyder något. Men ändå.

Om man har dragit på sig en jäklig förkylning är det allt lite surare. Saker blir inte gjorda i samma grad. Fast fördelen är att man inte riktigt drar till med bortförklaringar, kroppen säger bara: Fakk off. Det är så simpelt på något sätt. Som tur är slapp vi kvällstjänst ikväll, så här kan jag sitta och fundera lite. Fundera och reflektera. Över allt det där man tänker och inte tänker på under vilken dag som helst.

Och lyssna på musik. Vilket är något helt fantastiskt. Rätt musik vid fel tillfälle kan få det mesta att kännas fullkomligt acceptabelt. Ni vet, så där acceptabelt att man bara nickar förstrött, helt förstummad över det självklara i det man just fått höra, obönhörligen oförmögen att yttra ett ord eller ge sken av något annat än fullständig tillgivelse.

Jag tycker att jag har väldig tur just nu. Att bli sjuk nu när vi gör sådant jag kan ta del av ändå. Det är inte jobbigt att räkna igenom utrustning, och kolla så saker funkar som det ska, istället för att vara som sjukast när man i tankarna spränger ballarna av varandra. Jag vill lära mig så mycket jag bara kan och jag är något förgrymmad över de insikter och kunskaper man försakat på grund av ren slapphet.

Alltså... Det är omöjligt att inte en andra gång poängtera hur skönt det är med musik. Varför ger inte militären ut en MP3-spelare Modell 90, passande till uniformen. Få saker hade fått folk så motiverade, även om det möjligtvis dragit bort uppmärksamheten från vad som behövs göras lite väl mycket. Som Media Markt-tjockisen vad han nu heter hade sagt, Scheissebra!

Äh, nu ska jag försöka vara lite mer konstruktiv. Tänker dock inte säga för mycket med risk för att jinxa alltihopa.