Att vara tillbaka i världen. Och vilja vårda världar.

Nu har man vart i skogen en vecka i sträck. Det var delvis roligt och delvis apa. Ganska mycket apa. Men det är skönt att första bataljonsövningen är färdig. Oerhört superskönt. Det betyder att det bara är en bataljonsövning kvar och sen är det över.

Jag var ute och tog några bärs igår med några logementspolare. Det var skönt att komma bort från lumpen. I den dunkande musiken skingra tankarna och egentligen inte tänka på någonting alls. Då slog det mig tydligast hittills att det finns mycket man verkligen kommer sakna med livet här. Den speciella samhörighet man så lätt känner här. Jag vill inte vara längre i lumpen men en del kommer som tur är alltid vara med en. Alla kommer ha det på samma sätt, även de människor som inte riktigt gillar att tänka positivt. Det liksom bara blir så.

Jag har funderat mycket kring framtida karriärer för mig. Jag kommer bli författare en dag. Om det blir böcker, manuskript till filmer och spel eller andra former av serier vet jag inte. Men jag brinner för tanken att skapa en värld människor vill fångas i. Omfånga alla sorters personers hjärtan med mina mer eller mindre vardagliga hjältar. Karaktärer man inte riktigt kan låta bli att bry sig om. Att älska. Att hata. Att gråta för. Att skratta med. Platser man blir som trollbunden av bara av att höra namnet på. Porlande bäckar, skrattande barn och griniga gamla gubbar. Jag vill skapa världar som bara är mina egna, men som alla är välkomna att dela med mig. Att hänryckas av, att förföras av.

För varje stapplande steg man tar så blir det svårare att förutse nästa drag.

Som alla andra vill jag bara finna mig själv. Och som med allt annat så för varje svar man får så kan man ställa mer frågor. Dessvärre älskar jag att fråga så jag kommer aldrig riktigt veta vem jag är. Det tycker jag är mysigt. Jag är en drömmare. I sanningens namn. Embrace your dreams.