Att bli vuxen och dum

Ah, alla vet vi hur det är att vara liten. Man ser saker. Saker händer, man förstår inte varför eller vad som får det att hända, men det händer och det är gott nog för att man ska lära sig något nytt. Min senaste slutsats kring ämnet är att man som barn bara ser svart och vitt. Antingen händer något, eller så händer det inte. Antingen är man ond, eller så är man god. Antingen så smakar det gott, eller äckligt. Lagom betyder egentligen inte så mycket som liten. Man älskar, man hatar, man gråter man skrattar. Det gör man även när man blir äldre, men på ett annat sätt. Tonåren är ett helvete för många, när de gråskalor som faktiskt finns börja åsynliggöra sig själv. När gråskalorna man inte kan se men påverkar en ändå. När varför och tänk om får en annan mening än: "Varför kan jag inte få godis nu?" alternativt "Varför går den där gubben så konstigt?". Det närmar sig mer och mer "Varför känner jag på det sättet?", "Varför gör det så ont?", "Varför är jag den jag är?". Då är man väl helt enkelt ung och dum. Liksom så det ska vara.

Nu har det, åtminstone för mig börjat bli väldigt tydligt det här med gråskalor och man tänker mer och mer: "Vad ska jag göra för att känna så?" "Vad kan jag göra för att vara sådan?". Man blir liksom vuxen och dum, göra misstag man förstår varför man gör och sen undra varför man gjorde så. Förtänksamhet blir lite mer vardag och vardagen blir lite mer förtänksamhet. Det är lättare att se sin egen roll i samhället, se andras roller i samhället, hjälpa till att hålla både sig själv och andra över ytan från vad som ofta är ett materiellt tryck uppifrån.

Jag ska skriva en recension på det här inlägget imorrn när jag inte är trött och orkar korrekturläsa :P

justdetenveckakvar dum dum dummm