Lalalalalalalala

"I'm a new soul I came to this strange world hoping I could learn a bit about how to give and take.
But since I came here felt the joy and the fear finding myself making every possible mistake"

Såg "The House Bunny" i förrgår på Scandic. Som alla "college-humour"-filmer så är den skitrolig från och till, åtminstone till mitten nån gång när den försöker börja bli seriös, och allt går på röven, än en gång, som i princip alla filmer i genren. Men det fanns allt en del ljuspunkter, dock så är det högre humorvärde i Family Guy. "My Black Son - Who also is a ninja", om någon vet vilket avsnitt jag menar så är det grymt roligt.

Jag vet inte varför, men liksom bara att umgås med människor jag uppskattar att umgås med får mig att motiveras kring allt annat. Det får en på ett diffust sätt att se ljuset i slutet av tunneln, och kämpa lite mer. Om inte för sig själv utan för att vara så bra man bara kan för alla dessa människor som förtjänar det. Alla beslut man tar påverkar ju andra i viss mån. Sabbar man för sig själv, så sabbar man för andra man kunnat hjälpa. Sabbar man för andra sabbar man för sig själv i längden också.

Nu ska jag ut och springa. Buttscratcher.