When I come around

Det är lite speciellt det där med tåg. Liksom att lite prövandes i förbigående se folk i ögonen. Fundera lite över vad som kan tänkas hända i deras liv. Så många människor, på väg mot samma mål, men ack så olika slutdestinationer. Det är ju ändå helt logiskt, helt i rim och reson med sunt förnuft. Men ändå. Äh vafasen, det är skönt att åka tåg. Försvinna iväg lite, somna en stund, lyssna på musik, snacka med trevliga människor (om man har tur, det finns surballar här också), eller bara blogga lite. Synd att jag inte riktigt haft inspiration så ofta annars, men det är liksom som att man inte slipper undan när man ändå sitter här och inte gör någonting speciellt.

Jag är nu på väg hem från DreamHack, japp, den dära stora spelmässan/lanet i Jönköping. Var där med LTH – Lunds Tekniska Högskola. Där jag studerar. Inte. Men jag har vänner som gör det, så vi var kort och gott som en bekant beskrev det, ”två personer från LTH som inte gjorde något speciellt och en till som gjorde dem sällskap” Man märker att man är äldre än när man var där i mitten av tonåren nån gång. Man vill liksom inte sitta uppe dygnet runt. Man vill definitivt duscha, man vill äta vettig mat och man vill liksom inte bara spela. Även om det har sin charm att spela. Tror alltid jag kommer tycka det är rätt skoj med spel i alla dess former. Jag tror att både en och tre nära vänner eller vem som helst i släkten skulle rynka på ögonbrynen grovt om någon påstod att jag slutat med det helt. Men det finns många andra saker som är minst lika roliga, som att bara umgås med vänner, flumma bort sig, vara så långt ifrån sitt vardagliga jag att man kort och gott är sig själv.

Gah vad gött det ska bli att leva resten av livet. Det känns bra att kunna ta sig själv på allvar. Vem vet, jag kanske bara låtit bli att göra mitt bästa för att slippa smärtan om man försöker sitt bästa och misslyckas. Men är det inte genom misstag och felsteg man gör de stora förändringarna? Det som gör att man ifrågasätter hela sin världsbild och utvecklas mer formbart i den riktningen man i slutändan vill sluta som. Eller börja som?

Jag måste anstränga mig nu. Med min utbildning, min träning och med mig själv. Vad borde jag studera? Jag måste kunna utvecklas där, annars vet jag att det blir stiltje och jag kommer att förstöras av tristess från arbetet. Kortfattat är min mål än så länge att lära mig hjälpa mig själv och andra först, varefter jag lär andra att hjälpa andra, varefter jag förhoppningsvis är vis nog att jag kommit på ett steg till. Eller två. Det finns väl ingen gräns för hur långt man ska nå, vad man ska uppleva eller vad man vill förmedla till allt och ingenting?

Det är en del som undrat varför jag inte träffat någon tjej för ett längre förhållande. Någonsin. Själv har jag nog sagt mest att jag väntar på att det känns rätt. Lite djupare så har jag nog alltid vart lite rädd, och mormor snackar om att jag är sent utvecklad på den fronten. Antar att det finns väl nån form av sanning i allt. Men jag har såklart funderat en hel del kring det här. ”My way of being me” är väl att jag aldrig kan söka ett förhållande bara för förhållandets skull. Jag är lite gammaldags, jag tror lite på den där ”äkta” kärleken. Jag väntar helt enkelt på att rätt kvinna ska uppenbara sig. Låta mig förstå att hon är värd att kämpa för. Vinna hennes hjärta och sedan för evigt kämpa för henne som om hon vore min egen gudinna. Hålla fast vid det där i vått och torrt. Men det är ju inte upp till en person. En starkare människa än mig själv vill jag ha. En kvinna jag alltid kommer att se upp till, låta mig strida för mig själv för att förtjäna henne. Som sedan slutar i ett crescendo av ovillkorlig kärlek. Som jag kan skämma bort lite, med kärlek, med rätten att leva våra egna liv tillsammans, inga krav.

Det är skönt att flumma till det lite. Få ur sig vad man känner och tänker.

Jag ska kämpa för att bli en människa jag själv ser upp till. Som kan se upp till det goda i alla. Allting börjar med ett första stapplande steg. Det har alltid vart så och kommer alltid vara så, men för att våga ta det steget krävs den där viljan jag tjatat om till förbannelse. Har jag funnit den månntro?